Som medskapare av det musikaliska rummet har vi alla ett ansvar!

Under de senaste veckornas debatt om konstmusik i Aftonbladet har vi från nätverket Konstmusiksystrar känt ett utanförskap i artiklarna och anser att debatten likaväl som musiklivet är segregerat, hierarkiskt och, som det framstår nu, utan någon uppriktig önskan om att arbeta tillsammans för ett friare och mer nytänkande klimat.

Det anklagas, fasta ståndpunkter markeras och oviljan att erkänna sina brister och oförmågan att förstå vad som är fel är påtaglig. Delvis på grund av fixeringen vid tradition – för vad är tradition, och vilka är det som egentligen tillhör den? Men också på grund av meningsskiljaktigheter när det kommer till vad begreppet ”konstmusik” innebär idag. Vems historia är det vi så krampaktigt håller oss kvar vid? Bach, Beethoven, patriarken, mannens historia? Det finns en fixering vid att tradition är någonting att eftersträva, men är det inte minst lika eftersträvansvärt att sukta efter nyfikenhet, nya upplevelser och möten inom musik?

I en tidigare debattartikel i Aftonbladet (21 juli) hävdar Sveriges tre främsta orkestrar sin “(…) konstnärliga frihet att slutgiltigt besluta vilken musik våra ­orkestrar ska framföra.”
Vi skulle önska att ni kunde ta det ansvar som er maktposition innebär, nämligen ansvaret att inkludera. Den konstnärliga frihet ni deklarerar kan beskrivas som följande: gärna manlig tonsättare, konserten ramas helst in med artonhundratalskomponister, helst inga elektroniska inslag, inga extrema sceniska förnyelser, samt egentligen ingenting alls som äventyrar era och publikens romantiska ideal alltför mycket. Var är det nyskapande utrymmet och er starka vilja till att utvecklas?

Vi är en mängd musiker, konstnärer och kompositörer som skulle vilja göra ljudinstallationer i konserthusens vackert utsmyckade entréhallar, dronekonserter i deras enorma konsertsalar, orgelkonserter på deras påkostade orglar. Vi som publik skulle älska att gå på nyskapande konserter som utnyttjar lokalerna till fullo. Det stora felet som de flesta konserthusen gör är att de tror att det inte finns någon publik för ny musik. Hur fel kan en ha! Dagens konstmusik består av elektroakustisk musik, ljudkonst, performancekonst, intermedia, instrumentalmusik, grafiska partitur, drone, noise, spektralmusik, nykonceptualism, nyromantisk musik, fritonal musik, körmusik, minimalism och så mycket mer. Om konserthus och arrangörer ansträngde sig för att göra nutida konstmusikkonserter mer tillgängliga och synliga för en bredare publik så skulle det rymmas en härlig blandning musikentusiaster i lokalerna. Det är dessa institutioner som har tillgång till ekonomiska resurser, hundratals musiker, stora utrymmen och därigenom styr en enorm del av hur konstmusiklivet ser ut. Så sluta visa hänsyn till dirigenterna, sluta visa hänsyn till Beethoven, Brahms och Mozart och öppna era ögon och hjärtan för en bredare och större repertoar!

Den stora konstmusikvärlden erbjuder ingen egentlig plats för unga kompositörer. Vi är trötta på att befinna oss i en miljö där utrymmet för den yngre generationen är snäv, svår och inte särskilt välkomnande. Musikhögskolorna samarbetar ibland med mer etablerade ensembler och orkestrar för att unga och erfarna ska mötas, men det möts ofta av stor olust från ensemblen. De vill spela “riktig musik” med bra melodier. De anser att de gör illa instrumenten och “låter fult”, så där sitter vi med våra genomarbetade partitur och ska vara tacksamma över att de tar sig tid för oss. Attityden borde ändras redan på musikhögskolorna. Som läget är just nu, och har varit under väldigt lång tid, övar musikerstudenterna på de klassiska stora verken och blir experter på just Beethoven, Brahms och Mozart. De blir översköljda av traditionen och har inte tid över till den nya musiken. Majoriteten av de svenska musikhögskolestudenterna vet inte ens om att det har funnits kvinnliga tonsättare i den klassiska musikhistorien, lärarna talar inte om detta – det är ett så kallat tabu. När kravet ibland kommer på en musikerstudent att den måste spela minst ett verk av en kvinnlig tonsättare på skolans julkonsert (så att musikhögskolan kan framstå som medveten och jämställd) hamnar studenten i en otroligt jobbig situation. Den måste då först och främst veta vart den ska leta efter de kvinnliga tonsättarna (på skolbiblioteken är dessa partitur sällsynta) och sedan ägna extra övningstid för att lära sig något som inte ingår i utbildningens repertoar. Vilket klimat bäddar detta för när dagens studenter kliver in i orkestrarna och konserthusen?
Invig de unga musikerna i den nutida konstmusiken och både repertoaren och attityden kommer se annorlunda ut. Nytänkande inom den klassiska musikvärlden ska vi vara tacksamma för. Ett verk som väldigt många känner till idag är Stravinskys “Våroffer” med den sångbara fagottslingan som inledning. En slinga som på sin tid var fullkomligt ospelbar då fagottens tekniska möjligheter var begränsade. Men tack vare nytänkande och nyfikenhet till instrumentet kom den att utvecklas till en av fagottens främsta melodier.

Vad som även bidrar till konflikt är det märkliga att vi som unga kompositörer blir uppmanade att tänka nytt och vara fria i vårt konstnärskap medan vi i mötet med musiker och musikerstudenter erfar en skepticism och ett ifrågasättande av materialet då det inte är igenkännbart med den repertoar och de tekniker de lär sig att spela. Hur kommer det sig att vi utmanas på så olika sätt av vår omgivning, våra lärare och av institutionerna? Att förväntningarna på kompositören och musikerns kunskap, erfarenhet samt förmåga att anpassa sig till och lära sig nytt material är så olika? Låt de unga musikerna bli experter på nutida konstmusik så kommer även publiken bli det. Konserthusen och arrangörerna måste börja lita på att publiken är en nyfiken och intresserad medskapare av det musikaliska rummet. Vi har en önskan om att det rummet ska vidgas vad gäller nytänkande med tillit till varandra för en strävan mot ett friare musikaliskt klimat.

foto_Nike-Bergman

 

Konstmusiksystar genom:
Lo Kristenson, kompositör
Kajsa Lindgren, kompositör
Madeleine Jonsson Gille, kompositör
Marta Forsberg, kompositör

 

 

Artikeln finns även att läsa på www.feministisktperspektiv.se